Kapitel 1
Örebro lasarett
Lördagen den 10/8 1974 kl 8,00
När jag nyvaken låg och stirrade på det kalla vita taket, undrade jag vad som hade hänt.
Jag hörde att det pyste och fräste från någon maskin, och så kände jag den speciella lukten från...
"Va fan jag ligger ju på sjukhus, vad i helvete är det frågan om," tänkte jag.
Jag slöt ögonen igen och försökte tänka efter.
"Sjukhus jag, fan jag fattar ingenting," efter en kort stunds grubblande över vad jag senast
gjorde, kom jag på. "Kräftor, ja just det jag var på kräftskiva på Björnbacken, men sen då?
Det sista jag kommer ihåg var att Bernte och jag stod och kompispissade vid en buske," när någon
ropade:
- Det finns bara en kräfta kvar.
- Den ska jag ha; skrek jag tillbaka glad i hågen, "sen då, jag minns inte."
"Det var ett jävla oväsen här inne, aha det måste vara en respirator, en! det var flera
och dom går i otakt också.
Fan jag mår inget vidare." Jag öppnade ögonen och försökte se mig omkring, men det gick inte,
jag låg platt på rygg och kunde inte röra på huvudet. Det enda jag såg var taket.
- Jaså du har vaknat nu, hur känner du dig?
- Öh! jag vet inte.
Det var en sköterska som hade kommit fram till mig, hon tog pulsen och blodtrycket på mig.
- Jag heter Lisa, hur känns det, mår du illa, har du ont i huvudet?
- Va fan är det frågan om? mumlade jag.
- Va? sa hon förvånande.
- Vad är det som hänt? Varför är jag här? Och framför allt var är jag?
Hon lade till med ett konstigt allvarligt leende, och sa:
- Örebro lasarett, intensivvårdsavdelningen. Du har råkat ut för en olycka, bilolycka.
Minns du ingenting?
- "Örebro? Bilolycka?" tänkte jag, och försökte skaka på huvudet till svar, men det gick inte.
- Nä; sa jag samtidigt som jag undrade vart den sista kräftan tog vägen.
- Jag måste ställa några frågor till dig först för att se om du kan tänka klart och.....
- Och se om jag blivit knäpp? sa jag och log.
- Det tror jag inte, det verkar inte så. Vad heter du.?
- Lasse Lejros.
- Är det ditt fullständiga namn?
Jag försökte skaka på huvudet igen.
- Nä, Lars Erik Lejros.
- Personnummer?
- 540707-4813; rabblade jag snabbt upp som om jag skulle bevisa något.
- Vad är din nuvarande adress?
- Östbergahöjden .?. Stockholm; lade jag till för säkerhets skull.
- Vad heter dina föräldrar?
- Karin och Einar.
- Tack.
- Klarade jag provet?
Hon nickade och log tillbaka.
- Apropå mina föräldrar...
- Dom är underrättade och dom vet att du är här.
- Ja men min mamma är uppe i Umeå...
- Hon är också underrättad.
"Jaha" tänkte jag, "här går det undan, eller?"
- Vad är klockan?
- Åtta.
- Åtta vad då?
- Åtta på morgonen, lördagsmorgon; tillade hon.
- Jaha, vilken då?
- Vilken vad?
- Vilken lördagsmorgon?
- Lördagen den 10:e augusti.
"10:e augusti" tänkte jag, "då var det igår den där jävla kräftan försvann."
Jag visste fortfarande inte vad som hade hänt och varför jag låg på intensiven... "INTENSIVEN?"
- Är jag skadad på något sätt?
- Vänta ett ögonblick så ska du få prata med en doktor. Jag kommer strax tillbaka.
Känns det bra så länge? frågade hon och log med hela ansiktet.
Jag mådde inget vidare. Faktiskt mådde jag jävligt dåligt, men jag mumlade,
- Ja de e' bra; och försökte samtidigt nicka, men det gick inte.
Det kändes som att huvudet satt fastskruvat i sängen. Jag visste inte hur rätt jag hade.
- Jag kommer strax tillbaka; sa syster Lisa och försvann ur mitt synfält.
Kvar var bara det kalla vita taket. "Örebro" tänkte jag. "Va fan gör jag i Örebro?
Bilolycka? Var hur när? Var jag ensam i bilen? Vilken bil? Min bil? Nä inte min. Vems då?
Var det fler bilar inblandade, var det fler personer i bilen? Vilken jävla bil?
Och framför allt var det fler skadade? Usch jag mår illa. Fan jag kan inte röra mig,
armarna är som bly, jag orkar inte få upp dom. Har dom bundit fast mig i sängen?
Varför? Huvudet känns som ett betongblock. Snart spyr jag. Vem körde bilen? Vilken bil?
Inte jag. Eller? Och vart? Vi skulle inte åka någonstans, vi hade ju kräftskiva på Björnbacken.
Vi drack en hel del, minst sagt. Köra bil var det inte och tänka på.
Vi hade lovat varandra att sluta med fyllkörningar innan det hände något,
inga bilar utanför puben mer.
Så därför skulle vi gå ner till puben när kräftorna och spriten var slut.
Inga bilar! Jag kanske inte var i någon bil, jag kanske blev påkörd på väg ner till puben.
Men vad gör jag då i Örebro?
Varför kan jag inte röra mig? Fy fan vad dåligt jag mår."
Plötsligt blev jag nästan överfallen av en hurtbulle som med ett jätteleende visade alla sina tänder
och lutade sig ner bara ett par dm ovanför mitt ansikte och nästan skrek.
- Hej, jag heter doktor Lars vi har namnsdag i dag du och jag.
"Jaså grattis" tänkte jag.
Samtidigt som magen höll på att vända ut och in på sig efter hans muntra attack.
- Hur känns det? frågade han sedan med en någorlunda normal röst och fortsatte:
- Vi ska göra några tester och ta några prover på dig. Jag ska bara kolla pulsen först.
Då tittade han på klockan och räknade tyst för sig själv.
Jag tänkte, "var tar han pulsen någonstans?
Han borde hålla mig om handleden," men jag kände ingenting, inte heller någon annanstans.
Syster Lisa kom tillbaka och tog blodtrycket igen.Inte heller det kände jag.
När doktor Lars räknat färdigt frågade jag:
- Vad har hänt? Vad är det för en bilolycka som...
- Jag vet inte; sa han och fortsatte. Det har hänt något utanför Kopparberg,
vad vet jag inte men dom tog dig till Lindesbergs sjukhus...
- Vilka dom?
- Lindesbergs ambulansen.
- Vad hände? frågade jag igen, är det någon mer skadad?
- Jag vet inte vad som hänt men det var visst någon singelolycka tror jag och så var det
en flicka inblandad.
Men hon är oskadd så vitt jag förstår.
- Vem? undrade jag.
- Jag vet inte.
- Så det är bara jag som är skadad?
Han nickade.
- Vad är det för fel, är det allvarligt?
- Vi vet inte, det kan vara det. Det är för tidigt att säga.
- Varför är jag fastbunden i sängen?
- Du är inte fastbunden. Känns det så?
- Jag vet inte, jag känner nästan ingenting, inte ens sängen jag ligger på.
"För jag ligger väl på en säng," tänkte jag för mig själv.
För jag hade inte sett något annat än det vita taket och syster Lisas och Dr Lars ansikten.
- Det känns som om jag svävade en halvmeter ovanför sängen, samtidigt som jag väger flera ton.
Jag kan inte röra mig, jag orkar inte lyfta armarna.
- Jag förstår det; sa han med ett sammanbitet leende och en helt annan röst än tidigare.
Du har fått en fraktur på halskotpelaren. Vi har lagt dig i sträck för att få halskotorna på
plats igen.
- Sträck; sa jag frågande.
- Vi har skruvat fast en metallbåge här uppe på huvudet; sa han samtidigt som han pekade på
sitt huvud några cm ovanför öronen.
- Skruvat fast; sa jag om möjligt ännu mer frågande.
- Ja vi har borrat två små hål i skallbenet och krokat fast en bygel, som vi har hängt några
vikter i för att sträcka ut kotpelaren så att dina kotor kommer på plats igen.
"Nu jävlar har dom borrat hål i skallen på mig," tänkte jag. "Inte konstigt att jag mår pyton,
snart spyr jag. Dom måste ha drogat mig. Det är därför det känns som sockerdricka i hela kroppen
och att jag svävar."
- Ni har drogat mig.
- Drogat; sa han och såg lika frågande ut som jag.
- Ja, ni kan väl inte borra hål i skallen på mig utan att söva mig på något sätt?
Han skrattade lite och sa:
- Det är inte så farligt som det låter, normalt ger man barra en lokalbedövning, det gör inte alls
ont. Men du var redan medvetslös, så det var inga problem, du märkte ingenting alls.
- Men; protesterade jag. Jag svävar ju, hela kroppen är alldeles bortdomnad, och så minns jag
ingenting. Jag var på kräftskiva, sen vaknar jag här. Jag kommer inte ihåg ett dyft. Dessutom mår
jag skit dåligt.
- Jag förstår det. Att du inte minns och mår illa beror nog på alkoholen du druckit och att du fått
en lätt hjärnskakning. Jag ska göra ett känselprov på dig. Känner du något här?
Jag kände ingenting, jag visste inte vad jag skulle känna, eller var här var.
Så jag försökte skaka på huvudet igen. "Huvudet var faktiskt fastskruvat i sängen," tänkte jag.
- Nä, vad är det jag skall känna?
- Jag ska sticka dig lite lätt med den här; och höll upp ett nålliknande föremål. Säg till när du
känner något.
Jag tänkte nicka till svar men hejdade mig precis innan och blev lite stolt över min snabba
fattningsförmåga. Dr Lars försvann neråt benen till.
- Ingenting?
- Nej; svarade jag med en inandning.
Han arbetade sig upp mot överkroppen och när han kom in i mitt synfält igen tittade han på mig
undrande, men jag kände ingenting, och gjorde inte en min över min oro. För jag förstod att det här
bådar inte gott. När han kommit en bra bit upp på bröstkorgen i höjd med bröstvårtorna så...
- Nu! nu känner jag; sa jag upphetsat, fast jag visste inte om det var positivt eller inte.
- Hm, det stämmer; sa han mest till sig själv.
"Var det bra eller dåligt" tänkte jag. Det stämmer sa han, precis som om han hade väntat sig det
resultatet. Det var nog bra bestämde jag mig för. Sedan började Dr Lars berätta med en djup
allvarlig röst.
- Som jag sa tidigare har du fått en kotförskjutning på ryggraden vid fjärde och femte nackkotan.
Det har skadat ryggmärgen och nervtrådarna, så det kommer inte fram några signaler från hjärnan till
nedanför skadan. Det är därför du inte känner något, och inte kan röra dig.
- Jaha, sa jag, precis som att då för står jag.
Men det gjorde jag nog inte. Jag kände mig i stället akut dålig. "Nu spyr jag," tänkte jag.
- Jag ska göra ett par reflextester också, sa han och försvann neråt benen.
Nu började jag få kväljningar och kände att färgen i ansiktet försvann. Då slog det mig att jag
inte kan vända på mig eller vrida på huvudet. Spyr jag nu drunknar jag i mina egna spyor. Men det
fanns ingen återvändo, nu kommer det.
Dr Lars måste ha hört mig grymta och sett mitt färglösa ansikte, för han kom fram till mig och
frågade.
- Hur är det fatt, mår du inte bra?
- Jag spyr, sa jag gurglande med spyor i halsen.
Återigen vräkte han sig över mig och vrålade rakt i ansiktet på mig.
- SVÄLJ, SVÄLJ!
Han skrek någonting ut i salen, folk kom springande.
- SVÄLJ! SVÄLJ! fortsatte han hysteriskt.
Jag svalde och svalde, men det kom upp igen.
- SVÄLJ!
Det blev en febril verksamhet runt omkring mig. Plötsligt var det någon som pressade ner en slang i
näsan på mig. Dr Lars fortsatte.
- SVÄLJ!
Jag svalde och kände slangen fara genom näsan ner i halsen och ända ner i magen. Sen såg jag en
gulgrön vätska komma upp genom slangen. Och kväljningarna lättade.
Sen minns jag inte så mycket av den följande veckan. Jag mådde väldigt dåligt.
Med jämna mellanrum matade dom mig med en röd vätska, som sprutades ner genom sondslangen, en
halvtimme senare kom det upp igen fast då var den gul.
Pappa kom från Stockholm någon gång under söndagen, mamma åkte ner från Umeå, och kom till
lasarettet på måndagskväll, tror jag. Allt var suddigt, jag mådde dåligt hela veckan.
Till början
Kapitel 2
Kloten
Att jag mådde dåligt var inte konstigt, det berodde inte så mycket på olyckan,
utan att jag nästan varit alkoholförgiftad. Det hade blivit lite väl mycket sprit olycksdagen.
*
Vi hade börjat redan på förmiddagen med starköl, medan vi gjorde i ordning för kräftskivan.
Det var en varm höstdag så vi dukade upp ett långbord på gräsmattan vid Björnbacken.
Björnbacken är ett gammalt hus 1km från Kloten som jag, och ett par kompisar, bodde i på helgerna.
Kloten är en liten by 2 mil utanför Kopparberg. Jag åkte upp från Stockholm så ofta jag kunde
vilket blev nästan varje helg. Det var inte svårt att hitta anledning till fest, inte heller denna
dag. Jag hade köpt med en back starköl det går alltid åt, en kvarting renat till kräftorna, och en
75:a gin som jag tyckte skulle vara läskande i den varma sensommarkvällen. Men jag var inte ensam
som laddat upp. Så sprit var det ingen brist på.
Vi hade faktiskt kräftor också och allt det som tillhör en riktig kräftskiva. Medan vi dukade och
pyntade tog vi ibland små ölpauser, men ganska snart blev dessa pauser allt längre. Trots det när
kvällen kom var kräftorna kokta och bordet dukat. När festen började var vi 10-12 st, och jag var
redan full, fast upprättstående och inte alltför otrevlig, tror jag. Renaten gick åt till nubbar,
ginen fick jag behålla för mig själv, de andra tyckte gin smakar rävpiss, men den gick åt ändå. De
andra bjöd på en hel del godsaker och det kunde jag ju inte tacka nej till. Jag hade varit packad
förr men aldrig helt förlorat kontrollen och framför allt inte blivit medvetslös. Men så skedde nu.
Det som sedan hände kan jag inte minnas av förklarliga skäl, men jag har fått det berättat för mig,
och läst polisrapporten som skulle komma.
Det blev dags att gå ner till puben. Vi hade lovat oss själva att sluta med fyllkörningar.
Allt för ofta brukade vi ta bilen, oftast skulle vi "bara" köra till badstranden, fotbollsplanen,
puben eller hem och hämta något, osv. Den övriga trafiken här mitt i skogen var om inte noll så i
alla fall väldigt gles, trots det hade det varit en del incidenter. När så Jussi tidigare på våren
körde av vägen och kvaddade bilen, själv klarade han sig med ett blåmärke på axeln, så fick det vara
nog med fyllkörningar innan det händer något allvarligt.
Därför skulle vi.... dom gå den knappa kilometern till puben. Själv låg jag helt utslagen på
gräsmattan. Det hade blivit en diskussion huruvida jag skulle ligga kvar eller bäras in i huset. De
flesta tyckte att jag skulle ligga kvar, det var varmt ute och om jag spydde så var det bättre att
jag gjorde det på gräsmattan än i sängen. Alla gick, utom Eva, som jag hade vänslats med i ett par
veckor, hon lyckades baxa in mig i min bil, hur förstår jag inte, men där satt jag. Hon körde ner
till puben, väl där inne blev hon bjuden på en öl eller två, hon hade inte druckit något tidigare av
någon anledning. Själv satt jag sovande kvar i bilen. Ett par av kompisarna blev sura på Eva för att
hon tagit bilen till puben, vi hade bestämt att inte ha några bilar där, det var allt för frestande
att någon "bara" skulle köra till....
Eva surnade också till och bestämde sig att köra de 2 milen hem till Kopparberg. Vad hon skulle ha
mig till vet jag inte, jag var liksom inte upplagd för varken det ena eller det andra. Hon kanske
tyckte synd om mig, och ville inte lämna mig med mina hjärtlösa och otrevliga kompisar. I vilket
fall som helst iväg for vi.
Senare på kvällen kom två tjejer in på puben och ville låna en telefon, det hade hänt en bilolycka.
De berättade att det låg en bil på sidan i diket halvvägs till Kopparberg, och att det låg en
medvetslös kille fastklämd under handsfacket. Polarna undrade vad det var för bil och vilken färg
det var. Det hade dom inte en aning om, det hade då varit helt oväsentligt. Men polarna förstod att
det var vi, vilket fall som helst måste dom dit och se till att bilen inte börjar brinna. Nu
förbannade sig en del över att det inte fanns någon bil vid puben. Först iväg kom Karri och Jussi,
efter att ha sprungit hem och hämtat en bil. När dom kom fram åkte ambulansen precis iväg med mig,
polisen var också där. Karri gick fram och frågade hur det var med mig, då blev han av med körkortet
för rattfylla. Men det är en helt annan historia.
Vad som hände med Eva är oklart, hon påträffades senare på natten i Fagersta 5 mil därifrån, helt
psykiskt knäckt. Kanske hade hon fått lift med en tidigare förbipasserande bil, kanske var det dom
som först larmade ambulans, vad vet jag. Några månader senare kom det krav på skuldfrågan gentemot
Eva, varifrån den kom vet jag inte, men jag tror att det var mitt försäkringsbolag som försökte
smita undan sina skyldigheter. Men den processen blev nerlagd på grund av Evas psykiska hälsa. Det
tycker jag var bra, jag hade inte blivit ett dugg bättre av en sådan process och framför allt skulle
Eva inte må bättre. Eva har aldrig vågat träffat mig efter olyckan, det tycker jag är synd, mest för
hennes egen skull. Jag har aldrig anklagat Eva för någonting. Olyckor händer, och jag gjorde vad jag
kunde för att hjälpa den på traven. Om det är någon som skall anklagas så är det jag själv, som inte
kunde hålla mig vid medvetande på en fest.
*
Hur som helst denna festdag den 9:e augusti 1974 ca 22 00 tog mitt 20 år gamla liv slut.
Dagen efter klockan 8 på morgonen började ett helt nytt liv.
Ett liv som jag inte hade en aning om vad det innebar eller vart det skulle leda.
Till början
Kapitel 3
Örebro lasarett; ortopedavdelningen
Efter en veckas illamående och outhärdligt lyssnande till respiratorer fick jag lämna intensiven.
Jag hade haft tur i oturen och slapp ligga i respirator, inte heller hade jag några benbrott eller
andra skador. Jag hade faktiskt inte ett enda blåmärke på kroppen, jag hade "bara" brutit nacken.
Mamma och pappa hade fått instruktioner hur vi skulle komma till ortopedavdelningen, dom var
överdrivet försiktiga att köra sängen med tanke på den 7 kilo tunga vikten som hängde i sträcket som
satt fast i huvudet på mig, men det gick bra. Väl framme mötte en sköterska oss.
- Hej, jag heter Ewa och är avdelningssköterska här.
- Hej; sade jag och var lite spänd på vad som skulle hända nu. Jag hade aldrig legat på sjukhus
förr och kände inte till rutinerna, men såsmåning om skulle jag bli en erfaren "kåkfarare".
Mamma lämnade över journalen.
- Ni måste vara föräldrarna förstår jag?
Mamma och pappa presenterade sig, och verkade lika förväntansfulla som jag.
Ewa vände sig till mig och frågade;
- Och du heter Lars-Erik?
- Ja egentligen, fast jag har aldrig gillat det, Lasse duger bra; sade jag och försökte få
ögonkontakt med mamma.
- Jaha då så Lasse ska jag visa in dig till rum tre, du får dela rum med en jättetrevlig pojke som
heter Mats.
När Ewa rullade in mig på rummet kunde jag i ögonvrån se Mats halvsittande i sängen med en stödkrage
om halsen, läsandes en tidning. Vi hejade på varandra och jag försökte samtidigt nicka på huvudet.
"Fan att jag aldrig kan lära mig att jag inte kan röra på huvudet". tänkte jag. Vi pratade inte mer
med varandra då, jag viste inte vad jag skulle säga. Jag hade fullt upp med alla nya intryck.
När jag väl var installerad och syster Ewa gått igenom alla formaliteter och en del biträden hade
presenterat sig, alla var jätte trevliga, så satt mamma och pappa på var sin sida av sängen och
väntade på....vad då, just ingenting eller att tiden skulle gå. Pappa tyckte att det verkade jätte
bra här, allt skulle nog ordna sig till det bästa. Själv visste jag inte vad det bästa var, eller
vad saker och ting skulle ordna sig till.
Plötsligt blev det full aktivitet i korridoren, det var dags för mat. In kom ett biträde med en
matbricka till Mats, men inte till mig. Jag hade fortfarande slangen kvar i näsan, och hade inte
ätit fast föda på en vecka, utan blev sondmatad från en jätte spruta med någon rödaktig vätska. Jag
var utled på slangen, den skavde i näsan och kliade i halsen, dessutom ville jag äta riktig mat. Så
jag bad mamma hämta syster Ewa.
- Snälla kan jag inte få slippa den här jäv... eländiga slangen?
- Jag förstår att det känns jobbigt, men jag vet inte om jag....Hur känns det i magen?
- Jag har aldrig mått bättre; sade jag och försökte låta övertygande.
- Det är doktorn som måste avgöra det, jag ska se om jag kan få tag i honom.
Ewa gick, och kom tillbaka efter en kvart.
- Dr Hansson håller på och opererar, men jag ska ta ut den i alla fall, så får han väl skälla på
mig om det var fel.
- Du får väl skylla på mig, annars skulle jag... vad jag nu kan göra.
- Så farligt är det inte han brukar vara rätt så medgörlig.
Det kändes som en befrielse när slangen drogs ur halsen. Jag upplevde min första lyckokänsla i mitt
nya liv.
- Tack, det var underbart; sade jag med en belåten suck.
- Var så god, men du får bara äta puremat ett par dagar för att vänja magen vid fast föda.
"Det var klart att det skulle vara ett ´men´"; tänkte jag. Trots det var jag lycklig och bad pappa
ge Ewa en ros från den bukett jag tidigare fått.
Dagen efter kom Dr Hansson in och pratade med mig, han förklarade lite mer ingående vad som hade
hänt med nacken, men jag förstod inte riktigt vad det innebar.
- Har du några frågor?
- Hur länge ska jag ligga i sträck? var det enda jag kunde komma på.
- Två månader ungefär, sedan får du komma hem till Södersjukhuset i Stockholm.
"Hem till Södersjukhuset" tänkte jag. "Det ska vi allt bli två om, för där ska jag inte bli långvarig".
Efter ett par dagar kom jag in i en vardagslunk, med blandade känslor. Mats och jag kom bra överens.
Jag fick ett par prismaglasögon som gjorde att jag kunde se horisontellt, bland annat kunde jag se
på TV som stod vid kortändan av sängen, och med ett läsbord ovanför magen kunde jag läsa tidningen,
fast någon fick bläddra åt mig förstås.
Det var en hel del rutiner som inte var lika roliga. Var fjärde timme blev jag tvättad på ryggen
för att undvika liggsår, men det var en komplicerad procedur. Dom satte en ställning på vardera sida
om sängen, stoppade in 4 st 1dm breda band under kroppen, fäste banden på ställningen och vevade upp
mig, samtidigt måste en sköterska hålla i huvudet och följa med upp så att jag hela tiden låg plant.
Sen tvättade dom mig där bak, för att sedan veva ner mig, flytta banden, veva upp, tvätta resten,
veva ner igen och ta bort ställningen. Detta gjorde dom sex gånger per dygn. Kissa gjorde jag med
kateter, den skulle öppnas och stängas med jämna mellanrum, urinen mätas och registreras. Bajsade
gjorde jag visserligen inte varje dag, men då det var dags togs ställningen fram, jag vevades upp,
en sektor av madrassen togs bort, dit lades ett bäcken, och jag fick ett lavemang, och så vevades
jag ner igen. En sjukgymnast kom varje dag och böjde och bände på mina armar och ben.
Ändå var det värst att bli tvättad i ansiktet. En del fuktade en tvättlapp, virade runt den på
ett par av sina fingrar och drog ett sträck tvärs över pannan, ett på vardera kind, hakan och näsan.
Likadant gjorde dom med handduken. Helt meningslöst tycker jag. Andra dränkte ner hela tvättlappen
och bara svabbade på, torkade lite på måfå. Det blev alldeles blött i sängen, det kliade och var
obehagligt halva dagen. Det fanns de som tvättade precis som jag ville och dom fick man en speciell
känsla för. Men borsta tänderna kan ingen göra så att det känns bra.
Ibland när dom lyfte upp en arm så jag kunde se den, kändes det overkligt, jag kunde ju se att dom
höll i min hand men jag kände ingenting, "min" hand låg utefter sidan. Ännu värre var det att med
hjälp av glasögonen se mina ben och kateterslangen i min snopp. Det var inte min kropp.
Mats var 17 år. Han berättade att han blivit påkörd av en bil för tre månader sedan och brutit
nacken precis som jag. Han hade sluppit att ligga i sträck, det räckte med stödkrage för att
stabilisera nacken. Nu var han uppe och gick efter att ha varit nästan helt förlamad. Innan jag kom
delade han rum med Bruno. Bruno hade också han brutit nacken och satt i rullstol, han hade bytt
avdelning, men Mats brukade träffa honom i terapin och spela bordtennis.
Jag lyssnade på varje ord han sade, samtidigt som hjärnan gick på högvarv med mina tankar. "Va fan,
det här är ju inga problem. Om några månader sitter jag i rullstol och spelar bordtennis, om
ytterligare några månader eller kanske ett år är jag tillbaka på jobbet. Kanske bör jag i framtiden
ta det lite lugnare med spriten på festerna. Men va fan jag har nog fyllt min kvot av otur. Pappa
hade rätt med att, det här ordnar sig till det bästa".
I början av september fick jag besök från Volvo, Don Dockster, Vancouver.
*
Kanada
Jag jobbade som bilmekaniker på en liten verkstad utanför Stockholm, och tyckte att jag blivit en
rätt hyfsad mek. på de två år som jag jobbat. En dag såg jag en annons i DN där de sökte erfarna
Volvomekaniker till Kanada. Jag försökte få några av mina kompisar att nappa på det här. Vi var unga
och fria. Jag tyckte att det skulle bli ett spännande äventyr. Men dom tyckte det verkade jobbigt,
tänk om man inte trivs, då har man varken jobb eller lägenhet när man kommer hem. Fegisar tänkte
jag, och skickade in en ansökan själv. Min meritlista var inte världens längsta, men jag hänvisade
till min lärare på yrkesskolan, till mitt befäl på P10 där jag varit stridsvagnsmekaniker, och till
min chef på jobbet. Jag överdrev kanske lite mina kunskaper som Volvoexpert, men jag trodde aldrig
att jag skulle få jobbet.
*
Där satt nu Don själv plus en svensk agent och erbjöd mig jobbet. Först på ett år, sen fick jag
själv bestämma om jag ville stanna. Dom berättade att dom var ute efter 6 st mekaniker, 42 st hade
sökt men bara 4 st blev godkända, däribland jag. Jag kände mig väldigt stolt och hade inte en tanke
på min nuvarande situation, jag var bara överlycklig. Fast lite orolig blev jag över min dåliga
engelska, och hur skulle det gå med mitt nuvarande jobb och skulle jag ha någonstans att bo när jag
kom hem. "What a hell! Jag kan ju inte hoppa av nu, man får bara en sådan här chans i livet.
Go forit"; tänkte jag.
Men jag var inte helt bakom flötet och sade:
- Jag vet inte hur lång tid det tar innan jag blir bra igen, det kan ta flera månader kanske upp
till ett år.
Agenten översatte, och Don svarade:
- No problems, when you are ready and back to work, you give us a call, then we send you a ticket.
De hann inte lämna sjukhuset förrän jag hade sänt efter en bibliotekarie och bad att få låna
engelska böcker, helst facklitteratur om bilar och motorer, för nu skulle det pluggas. Jag tvingade
personalen och kompisar som kom på besök att förhöra mig. Även mamma och pappa fick traggla glosor
med mig. Det kan inte varit lätt, för vid det här laget visste dom att jag aldrig skulle komma till
Kanada.
*
Mamma & Pappa
Mina föräldrar var skilda sen ett år tillbaka. Jag bodde hemma hos mamma och min 16-åriga
lillasyster Ann-Sofie. Jag hade precis muckat från lumpen och var i full färd med att söka jobb och
någonstans att bo i Bergslagen. Jag trivdes bäst i trakterna kring Kloten, och var samtidigt trött
på stressen i Stockholm. ??
*
Tiden gick. Mats och jag sysselsatte oss med schack, mellan sjukhusrutinerna och alla besök vi fick.
Han höll mig också underrättad om Brunos framsteg och upptåg med personalen, Jag träffade aldrig
Bruno men han blev som en vän i alla fall. Polarna från Kloten och Stockholm kom och hälsade på med
jämna mellanrum, några kom bara en gång, dom hade svårt med sjukhusmiljön och att se mig ligga där
alldeles hjälplös med sträcket fastskruvat i huvudet. Lena min före detta tjej satt ofta hos mig.
Hon bodde på helgerna i Kloten och i veckorna i Örebro där hon pluggade. Lena hade ett halvår
tidigare gjort slut, vilket jag tog väldigt hårt. Hon var hos mig så ofta att jag trodde hon fått
förnyade känslor för mig, innerst inne visste jag att det var ett önsketänkande.
Det blev dags att ta av sträcket. När dom lossat på vikterna och skruvat av bygeln från skallen,
blev det ett enormt tryck. Det kändes som om jag hade ett betongblock som tryckte ner huvudet mellan
axlarna. Ändå var det en lättnad att bli av med det. Jag fick en mjuk stödkrage om halsen som skulle
sitta på två månader till. Nu fick och kunde jag vrida huvudet lite i sidled, men jag skulle vara
försiktig med att böja huvudet framåt. Jag kunde också höja på ryggstödet på sängen lite, och genast
fick jag ett helt nytt perspektiv på tillvaron.
Redan efter ett par dagar skulle jag flytta till Södersjukhuset. Det kändes lite vemodigt, man hade
lärt känna en del av personalen ganska väl. Mats och jag skulle fortsätta hålla kontakten, man menar
verkligen det, men som det ofta blir så rinner det ut i sanden. Jag hörde aldrig av honom mer.
Det skulle ändå bli skönt att få komma hem till Stockholm, framför allt för mina föräldrar som inte
behöva åka fram och tillbaka dom 20 milen var och vareviga dag.
Jag är 185cm lång, och har aldrig tidigare känt mig för lång. Men när jag lades på båren var det
precis att huvudet fick plats, ändå fick dom lyfta på benen för att kunna stänga ambulansdörren. Nu
var jag på väg till ett nytt kapitel av mitt liv.
Till början
Kapitel 4
SöS; neurologen, avd 52, Britta Lithander
Långt senare fick jag reda på att avdelningsläkaren på neurologen, avd 52, Britta Lithander hade
samlat den berörda personalen angående min ankomst. Hon hade informerat dem om min situation och att
jag inte viste hur allvarlig min skada var. Därför lär hon sagt; "Vi får vara försiktiga med vad vi
säger till honom, han är bara en ung pojke på 20 år, det får komma efter hand så han inte får en
chock".
*
Ambulanskillarna rullade in mig på avd 52. Jag var full av förväntan och spänning. Jag var väntad
och blev lika fint bemött som i Örebro, och jag kände mig riktigt välkommen. Dom visade in mig på
rum 1, som var ett enkelrum, vilket jag tyckte var skönt. Ganska snart efter att jag blivit
överflyttad till min säng, och ompysslad, blev jag körd till ett läkarrum. Dr Wetter välkomnade mig
och satte sig på en stol bredvid sängen med min journal i knät. Vi pratade om ditt och datt, hon
frågade om mina intressen. Jag berättade att mitt största intresse var sport i allmänhet och fotboll
i synnerhet, jag hade spelat en hel del fotboll som junior. När jag berättat vad jag arbetade med,
frågade hon;
- Trivs du med ditt arbete?
- Ja visst, det är toppen. Men jag ska inte hålla på och meka hela livet, det är det alldeles för
skitit för.
- Ja det förstår jag.
- Men för ett par veckor sedan fick jag jobb i Kanada, så när jag kommer upp på benen igen sticker
jag direkt.
- Glöm Kanada, du kommer aldrig upp på benen.
Jag vet inte vad som hände, men hjärnan liksom slocknade. Kanske hade jag undermedvetet förstått vad
min skada innebar, men jag hade aldrig vågat eller velat tänkt tanken. Hur som helst blev jag
förbannad.
- Vad då glöm Kanada? Jag kan väl för fan åka till Kanada ändå.
- Jo visst, men du ska inte räkna med att du kan arbeta igen.
Hur diskussionen fortsatte kommer jag inte ihåg. Jag tyckte bara den jävla kärringen pratade en
massa skit.
*
Av någon anledning trivdes jag aldrig på SöS. Nya rutiner skapades, nu slapp jag att vevas upp och
ner när jag skulle tvättas där bak, det räckte med att bara rulla upp mig på sidan. Trots allt
tvättande hade jag lyckats få liggsår på svanskotan. Det visade sig vara svårläkt och jag hade vilda
diskussioner med läkarna om hur det skulle skötas, speciellt med Britta Lithander. Hon var
fruktansvärt opsykologisk, och hade ingen som helst förståelse över att jag kände min kropp och hade
synpunkter, trots min relativt korta sjukhusvana.
Jag slapp ha något vak sittande hos mig. I stället hade jag ett munstycke bredvid huvudet som jag
kunde blåsa i när jag ville ha hjälp. Vilket jag undvek så mycket som möjligt. Personalen var jobbig
en del rent utav otrevliga. Jag var inte så trevlig heller, jag var nog rätt bitter.
Efter någon månad blev jag av med stödkragen, där med kunde jag röra på huvudet obehindrat. Jag hade
aldrig sett när personalen tvättade underlivet, kände gjorde jag inte heller. När jag första gången
gjorde det var det en tjej i min ålder som tvättade mig. Det var lite pinsamt och än värre blev det
när jag fick stånd. Jag kunde inte förstå hur hon kunde stå där helt oberörd och tvätta min kuk, den
hade aldrig varit större. Senare förstod jag att det inte var första gången för henne och att det
var vardagsmat för personalen. Jag hade inte en aning om att jag kunde få stånd.
*
Det händer ibland att Lasse från Dalen
behöver hjälp av sjukhuspersonalen
när dom tvättar hans snopp
reser den sig opp
konstigt han är ju i alla fall en lam en
*
En gång om dagen var jag på sjukgymnastiken, där blev jag fastspänd på en tippbräda. Tanken var
att tippa upp mig i stående ställning men, redan vid 30´ svimmade jag och tippades ner igen. Axlarna
kunde jag röra upp och ner, även min vänstra biceps hade vaknat till liv. Jag kunde med stor möda
böja armen, men mer var det inte. Jag tränade också högerarmen, men där var det noll respons.
Förutom sjukgymnastiken hände inte så mycket på dagarna. Sjukhusets bibliotekarie kom en dag in och
upplyste mig om att det fanns talböcker att låna. Jag hade aldrig läst en bok och var lite skeptisk,
men hon övertalade mig att låna Sagan om ringen av JRR Tolkien. Jag blev helt förälskad i böcker och
i synnerhet av Tolkiens. En nackdel var det att ligga och lyssna på talböcker, det var alldeles för
lätt att dåsa till eller somna. När man sedan vaknade och bandet rullade på, var det inte lätt att
hitta var man var någonstans och när man trodde sig gjort det och börja lyssna igen så hade man
redan hört det, och somnade igen.
På fredagseftermiddagarna åkte jag hem med bårbil. Det var skönt att komma ifrån sjukhusmiljön, till
mamma och min syster Ann-Sofie i hemmets trygga vrå. Men lika illa var det att på söndagskvällarna
åka tillbaka.
Dr Britta Lithander och jag kom aldrig överens, vi bråkade och svor åt varandra för jämnan. Jag åt
en hel del medicin, fyra gånger om dagen. Jag försökte hålla reda på vad de var bra för, men det var
inte lätt, det blev allt fler. Det var mot urinvägsinfektioner, mot hård mage, urindrivande,
vitaminer och mycket mer. Jag fick också valium, små vita tabletter som jag skulle ta fyra ggr/dag.
Britta sa att det var lugnande och att det kunde jag behöva, och det fick jag ju hålla med om. Redan
efter ett par veckor var dom utbytta mot gula, efter ytterligare några veckor och duster med Britta,
var dom blåa. Avdelningssköterskan kom tillbaka efter en månads semester, hon gick runt och delade
ut medicin och kom in till mig. Jag hade som vanligt somnat med bandspelaren påslagen.
- Hej Lasse, hur mår du?
- Öh, jo jag mår bra.
- Jag kommer med din medicin, vet du vad du äter för något?
- Ja på ett ungefär; sade jag sömndrucket, jag förstod inte riktigt frågan. Jag kunde inte tänka klart.
- Dom här blåa tabletterna är valium. Vet du vad det är?
- Ja det är något lugnande sa Britta.
- Ja visst, men dom är vanebildande.
- Jaha?
- Dom första vita tabletterna du åt är 2mg:s, det kan nog vara bra en tid. Men dom gula är 5mg:s
och redan det tycker jag är för mycket, och dom här blåa är 10mg:s. Förstår du?
- Nja, vad innebär det?
- Valium likställs med narkotika, och är beroendeframkallande.
- Jävla kärring! Nej inte du utan den där jävla Brittafittan. Säg till henne att komma hit, nu jävlar.
"Det var inte konstigt att jag inte kunde hålla mig vaken på dagarna." tänkte jag. Trots, eller på
grund av att Britta försökte droga mig, blev jag rasande. Medan jag väntade räknade jag efter hur
många tabletter jag åt om dagen, och kom fram till 52 st. Det gjorde mig ännu mer förbannad. Jag är
visserligen ingen medicinare eller kemist, men jag undrar om inte det gör mer skada än nytta att
blanda så mycket mediciner. Britta kom.
- Hej Lasse, du ville tala med mig.
- Vad fan är det du håller på med?
- Vad är det nu då? Du börjar alltid med att svära åt mig, det är ganska tröttsamt.
- Det där jävla valiumet du proppar i mig, har du varit jävla noga med att dölja vad det egentligen är.
- Så farliga är dom inte, det beror på hur länge man äter dom.
- Och hur länge hade du tänkt att jag skulle käka då?
- Som du går på, lär det behövas ett bra tag.
- Jag vägrar att äta dom i fortsättningen.
- Ja du gör som du vill, det har du alltid gjort.
- Dessutom har jag räknat ut att jag käkar 52 tabletter om dan, så när du nästa gång kommer med ett
nytt piller får du ta bort tre.
- Ja ja, jag orkar inte prata med dig mer; sade hon, och vände sig om och gick.
Innan hon hann stänga dörren, kunde jag inte låta bli att ropa:
- Kärringjävel!
*
Julen kom, och jag var för första gången hemma mer än tre dagar. Vi firade tillsammans med några
släktingar. Jag bodde i mina föräldrars gamla rum, som var större än mitt. Det dukades upp bredvid
min säng, allt kretsade kring mig. Trots att jag bara låg där och inget kunde göra, upplevde jag en
riktig traditionell jul, med dans kring granen, sång och julrim.
Nyårsafton bjöd jag polarna från Stockholm och Kloten på fest. Mamma fick agera servitris och serva
oss med mat och dryck. Det var första gången jag drack sprit sedan olyckan. Jag drack med sugrör,
men det smakade gott ändå. Lite full blev jag nog, men det kändes inte så. Jag fick inte den där
känslan av att bli ostadig på benen, jag låg ju redan ner. Framåt småtimmarna började ett par polare
bråka, jag blev förbannad, och slängde ut allihop. Fast jag var rätt nöjd ändå, det var som det brukade.
Efter tre veckor hemma kändes det tråkigt att åka tillbaka till sjukhuset.
*
Mina kunskaper om handikappade var i mitten av 70-talet som de flesta andra, fylld av fördomar.
Folk i rullstol var pensionärer och gamlingar, som hade det svårt att gå, det kan man ju förstå.
Eller så var det utvecklingsstörda eller CP-skadade, dom dreglade och hade något fel på huvudet. Med
andra ord dom var idioter, "det visste väl alla". Jag började i tanken konstruera en stol. "Det
borde gå att sätta in en elmotor, två bilbatterier måste räcka, det bör man komma ganska långt på."
Jag hade problem med styrningen, men med hjälp av mina arbetskamrater på verkstaden, skulle vi nog
komma på något. Dessutom om jag bara gjorde mig tillkänna för omvärlden, genom en tidningsartikel
eller något, skulle alla ingenjörer och andra teknikdårar, se en totalförlamad, fullt frisk och
framför allt klar i huvudet, kille som behöver hjälp med en rullstol. Vilken utmaning. Jag kanske
till och med skulle kunna köra bil, med näsan. ??
*
Vid ett tillfälle när Ann-Sofie var på besök undrade jag var mamma höll hus, hon hade inte besökt
mig på några dagar. Ann-Sofie berättade att hon var sjukskriven. Jag blev väldigt förvånad, hon
brukade sällan vara sjuk och när hon var det gick hon ändå till jobbet.
Det visade sig att mamma börjat fundera över framtiden. Hon planerade att sluta arbeta så att jag
kunde flytta hem för gått, för jag kunde inte bo på sjukhuset i resten av mitt liv. Därför hade hon
besökt dr Lithander och berättat om sina planer och undrat över hur det skulle gå till rent
praktiskt. Då hade dr Lithander svarat;
- Det ska du inte tänka på, honom lägger vi på ett B-sjukhus någonstans. Så det behöver du inte
bekymra dig över.
Mamma blev helt knäckt, och var tvungen att sjukskriva sig.
När jag hörde detta blev jag förbannad igen. Jag kallade på en sköterska. Syster Anna kom in på
rummet. Jag kokade av ilska och sade:
- Nu har den där jävla kärringen Britta gjort bort sig igen. Ring upp till henne och säg till att
hon kommer hit NU!
Anna gick utan att våga fråga vad det handlade om. Hon kom tillbaka några minuter senare och sade
att Britta skulle komma in lite senare i eftermiddag.
- I helvete heller. Var är hon nu?
- Hon sitter uppe på sitt rum, hon är upptagen.
- Det skiter jag i. Hämta telefonen så ringer jag själv.
Anna ruskade på huvudet och gick och hämtade den rullbara mynttelefonen, hjälpte mig att slå numret
och höll luren mot örat.
- Dr Lithander.
- Nu jävlar kommer du hit. Jag ska snacka med dig.
- Lugna ner dig. Vad är det frågan om?
- Kom hit bara.
- Ja ja, Fan vad du är besvärlig.
När en kvart hade gått var jag just på väg att kalla in telefonen igen, då kom Britta.
- Hörö du, du kan inte bara...
- Det kan jag visst, vad fan menar du med att säga till morsan att hon inte ska bekymra sig över
var jag ska bo.
- Lugna dig nu, jag försökte förklara för Karin att det skulle bli svårt och tungt psykiskt om hon
slutade sitt arbete för att ta hand om dig på heltid, hon skulle knäcka sig själv. Därför......
- Därför är det bättre att du knäcker henne, morsan är alldeles förstörd sen hon snackat med dig.
- Oj då, jag ska kontakta henne och förklara att det inte behöver....
- Så fan du ska göra. Varken morsan eller jag vill ha med dig och göra mer. Jävla surfitta! Dra åt helvete!
- Men....
- Stick! Försvinn!
Efter denna urladdning pratade jag aldrig med Britta mer, de få kontakter vi hade skedde via ombud.
Till början
Kapitel 5
SöS; avd 52, rullstol, mm
En majförmiddag fick jag en elrullstol, Permobil, som jag halv låg i. Benen var sträckta rakt ut,
ryggstödet var nerfällt i ca 45´ vinkel mer klarade jag inte på grund av blodtrycksfall. Körde
gjorde jag med munnen genom ett munstycke. När jag lade läpparna mot gick den framåt och med en lätt
blåsning, svängde den åt höger, och en insugning, åt vänster. Med olika korta, långa, hårda och
lätta blås- och insugningar kunde jag backa och göra vissa inställningar på stolen.
Det var en härlig känsla att kunna förflytta sig själv. Efter en timmes övning i korridoren vågade
jag ge mig iväg på en inspektionsrunda på sjukhuset, jag åkte till och med ut en sväng. Där bakom
SöS satt jag alldeles ensam och njöt över den vackra utsikten över Årstaviken, Det var en underbar
frihetskänsla. Då slog det mig att det var en fotbollsmatch mellan Sverige och Norge på Råsunda i
kväll, och pappa hade tänkt att se matchen på tv tillsammans med mig. Jag kunde inte fort nog köra
tillbaka till avdelningen, och fråga personalen om det fanns färdtjänstbilar som kan ta sådana här
stora tingestar. Jodå det fanns det. Jag berättade om mina planer. Dom tyckte det var en jätte bra
ide', och skulle försöka ordna en färdtjänstbil åt mig. Jag fick också hjälp med att ringa till
Råsunda, jag hoppades att man kom in med en rullstol och att det fanns biljetter. Det visade sig att
det fanns en speciell plats avsedd för rullstolar, och där behövdes inga biljetter. Färdtjänsten
skulle komma kl 6. Jag blev alldeles euforisk och så fort pappa slutat jobbet ringde jag honom.
- Tjänare det är jag.
- Hej Lasse.
- Du hade tänkt att komma över i kväll?
- Ja visst, det har vi ju bestämt, vi ska ju se matchen.
- Det blir inget av med det. Jag behöver hjälp med lite annat och du måste komma strax före klockan sex.
- Jasså, jaha, vad är det då? sade han, och lät först besviken och sedan orolig.
- Jag måste fixa med lite grejer och det tar några timmar, du får se, men du måste vara här före sex.
- Ja ja, jag är där tio i, det vet du.
Jag tror han blev lite sur, jag hoppades det, (men vad gör man inte för sin son.)
Klockan 5 satt jag exalterad i korridoren och väntade på att klockan skulle gå. Tio i 6 kom pappa.
Han gjorde stora ögon, brett leende och undrade;
- Vad är det här för någonting?
- En rullstol.
- Ja det ser jag väl, men kan du köra den?
Allt efter som jag instruerade och visade min körskicklighet blev pappa allt saligare.
- Jag hade tänkt åka ut på stan en stund; sade jag, samtidigt som färdtjänsten kom.
- Ja visst, vart vill du åka? sade han förtjust.
- Du får väl se.
Plötsligt var en fotbollsmatch helt ointressant. Pappa höll på att spricka av nyfikenhet när vi
åkte in mot stan, och när vi närmade oss Råsunda och han förstod att det var matchen vi skulle på,
blev han överväldigad. Jag tror han var lika upprymd som när han tog mig, då 10 år gammal, på min
första match. Fast nu var det jag som tog med honom på "våran första" match. Jag måste erkänna att
jag var lika lycklig. Dessutom vann Sverige med 2-1. Vi satt på en speciell handikappläktare, och
jag hamnade bredvid en kille i vanlig rullstol, jag blev nyfiken på vad han råkat ut för, men visste
inte vad jag skulle säga. Men i pausen pratade vi om matchen, och sen sade han:
- Morgan heter jag föresten.
- Lasse
- Vad har du råkat ut för? frågade han.
- En bilolycka.
- Jaha, jag också. När då?
- Snart ett år sedan; svarade jag, och tyckte det var en evighet sedan.
- Och du då?
- Det var sex år sen.
- Sex år! sade jag, och kände mig lite dum över min förvåning.
Jag tyckte synd om honom och hade svårt att prata vidare, för jag "visste" vilket helvete han gått
igenom i sex år. Trots det fick jag reda på att han hade samma nackskada som jag, det förbryllade
mig. Han körde stolen själv med händerna, och kunde till och med röra fingrarna lite. Jag
registrerade varje rörelse, som t.ex. när han lutade sig fram och tog upp en dricka ur väskan som
stod på fotstöden mellan benen och bjöd mig på en klunk som pappa fick hjälpa mig med.
Mötet med Morgan fick mig att grubbla över min situation i flera månader.
Till början
Kapitel 6
SöS; avd 52, Niklas
Illa Nyman var kurator på SöS, hon var en av dom få jag kom bra överens med. En dag kom hon in på
mitt rum med ett pillemariskt leende, skakade lätt på huvudet och sade suckande;
- Oj oj oj Lasse.
- Vad är det nu då? undrade jag, nyfiket och lite oroligt.
- Nu har du ställt till det.
- Vad då ställt till, jag har inte gjort något. Jag har bara legat här och varit snäll.
- Känner du någon som heter Eva Marianne Andersson från Skinnskatteberg?
"Eva Marianne Andersson från Skinnsberg" tänkte jag, utan något igenkännande.
- Nej, borde jag det?
Illa gjorde något smackande läte med tungan och skakade på huvudet igen.
- Att du inte skäms Lasse.
- Skäms! jag känner ju för fan varken Eva eller Marianne, i alla fall inte från Skinnsberg. Vad är
det med henne då?
- Ni har en 3 månader gammal son ihop.
- Vaa! fan är det du säger?
Det gick en ilning genom kroppen, jag visste inte vad jag skulle tycka, men efter ett par sekunder
tänkte jag. "Det kunde inte komma lägligare, jag kan kanske inte få några barn mer, så det här var
jätte kul. Men vem var denna Eva Marianne?"
- Stopp och belägg! Du måste gått fel, jag känner ju inte henne.
- Hon känner i alla fall dig och har uppgett dig som fadern, och nu vill myndigheterna ha ditt bekräftande.
- Det här är ju löjligt; sade jag.
- Det trodde jag inte om dig, jag trodde du visste vilka du gick till sän....
- Vänta nu lite, nu måste vi räkna efter. När är han född?
- Den 27:e februari. Han heter Kent Erik Niklas, och kallas visst Niklas. Sött tycker jag; sade
Illa med ett leende.
- Då skulle vi legat med varandra i juni. "Oj då"; tänkte jag. "Det blev visst lite väl många
engångsligg förra sommaren, men bara en från Skinnsberg."
- Det stämmer inte, jag känner inte så många tjejer från Skinnsberg och har bara legat med en, hon
heter Majsan.
Samtidigt som jag sade det tänkte jag. "Vad heter hon egentligen? Marianne naturligtvis. Ja jävlar
det måste var Majsan som jag har en liten Nicke med." Jag kände på namnet "Niklas" det var helt
okej, men för mig var det en liten "Nicke" ????
Till början
Kapitel 7
Farsta; långvård
I juli stängde avd 52 för semester. Jag flyttades till ett långvårdssjukhus i Farsta. Jag tyckte
det skulle bli lite jobbigt att lära känna ny personal, å andra sidan kunde det inte bli värre än på
SöS. Ack så fel jag hade.
Jag hamnade på en avdelning där de flesta låg på dödsbädden, eller näst intill, jag delade rum med
en gubbe som jag trodde skulle sluta andas när som helst. Personalen var säkert bra, jag vet inte,
jag lärde aldrig känna dom, de hade inte tid. Det var semestertider och den personal som var kvar
jobbade häcken av sig. Dom hade bara tid att sköta om ena halvan av korridoren per dag, andra halvan
fick bara livsuppehållande hjälp. Nästa dag bytte dom sida. Därför blev jag bara tvättad och uppsatt
i min Permobil varannan dag, och inte ens det, för ibland slumpade det sig så att jag skulle sköta
magen de dagar "min sida" hade förtur. Det tog sån tid att jag inte kom upp de dagarna heller.
Mamma och pappa besökte mig som vanligt, men kompisarna var på semester, så det var sällan någon dök
upp. Det var långa ensamma dagar, fruktansvärt ensamma.
*
Det är härligt att på morgonen stiga upp ur sin säng
med sin käresta liggande bredvid
öppna sinnen och utvilad kropp
med stora förväntningar tar man sig an den nya dagen
Det är härligt att på lunchen leta rätt på en säng
med en tom matlåda stående bredvid
stjäla en stund för att vila sin kropp
är man pigg och kry för resten av dagen
Det är härligt att efter middagen söka upp en säng
med en halvläst tidning liggande bredvid
utsträckta ben och avslappnad kropp
bli utvilad till kvällen och slutet på dagen
Det är härligt att till natten krypa ner i sin säng
med sin käresta leende bredvid
ömt omfamnad och smekt på sin kropp
sluta ögonen och summera den gångna dagen
Det är härligt att på morgonen stiga upp ur sin säng
*
Det är tungt att på morgonen vara bunden vid sin säng
med bara tomheten liggande bredvid
slö i sinnet och obrukbar kropp
utan förväntningar tar man sig an den nya dagen
Det är tungt att på lunchen fortfarande vara bunden vid sin säng
med en vårdare sittande bredvid
glad i sinnet och en vacker kropp
det är mycket kvar av resten av dagen
Det är tungt att efter middagen ännu vara bunden vid sin säng
med en oläst tidning liggande bredvid
orkeslös, och med en slapp kropp
inväntar man kvällen och slutet på dagen
Det är tungt att till natten för alltid vara bunden vid sin säng
med ensamheten hånleende bredvid
utan minnen och känsellös kropp
sluta ögonen och glädjas över att det är slut på dagen
Det är härligt att på morgonen "kunna" stiga upp ur sin säng
*
Det var meningen att jag skulle stanna på Farsta sjukhus tills jag fått plats på Treklöver-
hemmet. Hur länge det skulle dröja visste jag inte. När augusti kom fick jag nog, och "rymde". Jag
bad en av personalen hjälpa mig att ringa efter färdtjänst, hon var alldeles för stressad för att
förstå vad som var på gång. När färdtjänstkillarna kom berättade jag om mina planer, och dom ställde
gladeligen upp. Dom klädde på mig, packade väskan, och lyfte upp mig i stolen. Sen bar det av "hem"
till 52:an på SöS, som jag visste hade öppnat igen. När jag rullade in i korridoren blev det ett
himla rabalder.
- Hej Lasse, kommer du och hälsar på?
- Nej, jag kommer för att stanna.
Färdtjänstkillarna klappade mig på axeln och sade med ett leende:
- Lycka till; sen gick dom.
- Stanna? Här? Men det finns ingen plats här, det är fullt.
- Det skiter jag i, jag åker inte tillbaka.
- Men så kan du väl inte göra?
- Jo, jag har just gjort det.
- Men herre gud, vi har överfullt, det ligger redan nu patienter i korridoren. Du kan inte bara
komma hit och kräva.....
- Jo; sade jag lugnt och koncist.
- Tänk om alla gjorde så här?
- Då skulle det bli ännu trängre här; sade jag lika lugnt.
- Fattar du inte? Vi har ingen säng.
- Då ligger jag kvar i stolen, jag åker aldrig, aldrig tillbaka till långvården.
Efter ytterligare en stunds dividerande, ordnade dom fram en säng. På natten fick jag ligga i ett
läkarrum med dörren öppen, så jag kunde ropa om jag behövde hjälp.
Det gick bara en vecka, och plötsligt fick jag plats på Treklöverhemmet. Jag var inte direkt
överförtjust att behöva flytta till ett nytt ställe med mina dåliga erfarenheter från långvården.
Visserligen är Treklöverhemmet inget långvårdssjukhus, inget sjukhus överhuvud taget. Det är ett
rehabiliteringshem, där man skall träna upp musklerna för att lära sig att klara sig själv så mycket
som möjligt i det vardagliga livet. Vad nu jag skulle ha för glädje av en sådan träning, med min
enda lilla muskel (biceps) i vänsterarmen som jag kunde böja. Det kan det inte bli mycket vardagligt
liv av. Dessutom var jag orolig att dom inte skulle klara av mig med all den hjälp jag behövde,
framför allt att jag måste ligga i sängen och skita, det är ju inget sjukhus. Mindre orolig blev jag
inte av att det ligger på västkusten i Ljungskile, det skulle inte var lika lätt att "rymma".
I vilket fall som helst började ännu ett nytt kapitel av mitt nya liv.
Till början
Kapitel 8
Treklöverhemmet
Söndagen den 10 augusti, på min årsdag för olyckan och namnsdag, bar det iväg till Treklöverhemmet.
Det var rekordvarmt, 38'. Jag åkte i en ambulansbuss där jag kunde köra in rullstolen och sitta
kvar. Satt gjorde jag egentligen inte, jag var fortfarande alltför snurrig för att kunna sitta
upprätt. Ryggstödet var nästan helt nedfällt, benstöden uppfällda, ändå hade jag problem med att få
tillräckligt med blod till huvudet, det var inte lättare i den enorma värmen.
Ambulanskillarna var kul typer, vi hade riktigt roligt på resan, men jag tyckte det var väldigt
klumpigt att få bensinstopp på en ambulans. Där stod vi mitt ute på Östgötaslätten utan bensin.
Medan en av killarna försökte ta sig till en mack, fick den andra leta rätt på en bäck för att blöta
en handduk och lägga på mitt huvud, och samtidigt lyfta upp mina ben, så jag inte svimmade. Det
kändes som att blodet kokade i mig. När vi äntligen kommit iväg igen ville jag komma fram så fort
som möjligt, men när vi närmade oss Ljungskile blev jag nervös igen.
Treklöverhemmet ligger strax utanför Ljungskile i ett gammalt villa- och sommarstugeområde i Lyckorna.
Jag kände väl till Lyckorna, min faster hade en stuga där, i vilken jag tillbringade en del somrar i
som barn. Men Treklöverhemmet hade jag aldrig hört talas om. När vi körde förbi min fasters stuga
pirrade det ordentligt i magen. Väl framme höll jag på och få en chock. Där utanför entrén i skuggan
satt ett gäng, mer eller mindre nakna, handikappade och flämtade i värmen. Jag som nästan aldrig
träffat handikappade förr.
Den jag först lade märke till var Affe, han var ca 1m lång och nästan lika tjock, några dm korta
armar och ben, klotrunt snaggat huvud, och med en pipa i munnen, sittandes i en elstol. Han såg ut
som en galen Michelin gubbe.
Sedan var det Anna-Lisa, hon var cp-skadad, sittandes halvt hängande utanför en manuell rullstol,
skrattade med hela ansiktet samtidigt som det hängde saliv ända ner i backen. Hon såg ut som en
förvuxen bebis.
Vidare var det Krister, han var halvsides förlamad, med vänstra armen orörlig i knät, höger hand
hårt knuten, svart stripigt hår, svart grov mustasch som växte ner på hakan på vardera sida om
munnen, vänster mungipa hängande i en grym min, och med tatueringar på både över- och underarmarna.
Han såg ut som en före detta raggare som hade ångest över att inte fått slagit någon på käften på
flera timmar.
Ronny var skelettmager med en basketboll till mage. Göran var en jätte med en minirullstol inklämd
mellan höfterna. Det var flera och alla såg de galna ut. Jag trodde jag kommit till ett dårhus, och
hade jag då sett filmen Gökboet skulle jag varit helt säker.
Treklöverhemmet hade 17 gäster när det var fullt, vilket det blev när jag anlände. Just denna
söndagskväll var det endast två stycken som jobbade, och inte vilka två som helst. Dels var det
Britt, en förvirrad tant i 60-årsåldern som jobbade extra någon gång ibland, och hade noll koll på
hur saker och ting fungerade. Och så var det Mona, en 17-årig tjej som hade börjat för fem dagar
sedan, och var tvungen att fråga Britt om vad hon skall göra.
Britt visade mig till mitt rum, och där möttes jag av min rumskamrat Clas-Göran, en kille i 30-års
åldern som gick med rollator, vad han hade för handikapp vet jag inte, men något fel på hjärnan var
det. Jag hälsade och presenterade mig, men han grymtade bara "humf" och gick ut. Efter att jag fått
hjälp med att packa upp mina saker, bad jag att få något att äta, jag hade inte ätit på hela dagen,
men köket hade gått hem. Britt tog mig med en trappa upp till köket, där jag fick ett par hårda
mackor, det var allt.
Där satt jag nu på mitt rum och funderade på vart jag hamnat. Lång hemifrån, ingen jag kunde ringa
till och be komma och hålla mig sällskap och ge mig tröst. Faktiskt längtade jag hem till SÖS, till
tryggheten. Men värre än långvården kunde det väl ändå inte bli, eller? Jag funderade på om det gick
och prata med "dårarna" där ute. Trots att jag ansåg mig vara högst normal, kände jag mig ändå lite
udda och utanför med min stora Permobil, som jag körde med munnen, och för övrigt helt hjälplös.
De andra såg ut som om de klarade sig någorlunda själva. Jag visste inte vad jag skulle säga, men
samlade ändå mod till mig och åkte ut.
Alla tittade nyfiket på mig och min Permobil. Jag åkte fram till en av killarna som såg ut att
kunna tala, och sade;
- Hej.
- Hej; svarade han, och sedan blev det tyst.
"Jag vill hem, jag hör inte hemma här", tänkte jag. Då kom Mona till min räddning.
- Har du fått hjälp med att packa upp dina grejer?
- Ja då.
- Vi är allihopa lite sega och trötta i dag i den här himla värmen, utom Affe han är alltid trött.
- Vad då trött, jag är pigg som en mört; svarade Michellingubben med slutna ögon och utan att ta
pipan ur munnen.
"Oj, han kan prata också", tänkte ja.
*
Första kontakten.
Längre bort på parkeringen satt jätten Göran och raggarn Krister bakom en bil med bakluckan öppen.
Det såg ut som om dom hade något problem med bilen. Jag åkte dit för att se om jag kunde hjälpa de
stackarna.
-Hej har ni problem?
- Nej då, inte direkt. Men du kan få hjälpa till ändå, om du vill; svarade Krister flinande,
samtidigt som han stack ner sin friska hand i bagageutrymmet och plockade fram en 75:a vodka. Göran
tog fram en full och en tom läskedrycksflaska. Sedan blandade de till en grogg i den tomma.
Det visade sig att dom var väldigt trevliga. Dom hjälpte mig att dricka direkt ur flaskan. Men jag
tog det väldigt försiktigt, för jag var fortfarande lite nervös och vilsen. Vi pratade först om
bilar och motorer, sedan gick vi över till att fråga ut varandra om våra handikapp.
Göran hade några månader tidigare legat helt förlamad i MS, men av någon anledning som varken han
eller läkarna förstod började han bli bättre. Göran tränade som en galning, och nu var han bara
förlamad i benen, han hade gett sig fan på att om två veckor skulle han gå på kryckor, och inom två
månader vara helt frisk.
Krister kommer jag inte ihåg hur han skadade sig, men jag tror det var en bilolycka och blivit
halvsidesförlamad.
För mig öppnade sig en helt ny värld. Jag som trodde jag var ensam om att vara rörelsehindrad,
förstod nu att det fanns många fler som råkat ut för olyckor och sjukdommar. Det kändes lite
förtröstansfullt att veta att jag inte var ensam. Samtidigt kände jag medlidande med alla andras tragedier.
Senare på kvällen pratade jag med andra gäster, (jag var inte längre en patient, utan en gäst) några
var väl inte helt klara i huvudet, men de flesta var det. Framför allt träffade jag Ronny, han som
hade en basketboll i magen. Det visade sig att han hade brutit nacken på samma ställe som jag.
Han berättade att han varit lika orörlig för några år sedan, men nu kunde han äta själv, borsta
tänderna, tvätta ansiktet, och skriva med penna, visserligen med en del hjälpmedel, men ändå.
Dessutom satt han upprätt i en vanlig elstol, som han körde med handen. Och han menade att jag hade
alla möjligheter att bli minst lika rörlig som han.
Vi fortsatte lära känna varandra, pratade och skröt om våra tidigare liv. Samtidigt funderade jag på
mina möjligheter att bli bättre. "Att kunna borsta tänderna själv, vilken dröm. Pyttsan, lätt för
han att säga. Jag är ju helt utslagen, det enda jag har är vänsterarmen som böjs när jag jäspar.
Kanske jag kan binda fast en tanborste på handen, sen kan jag dra ett drag varje gång jag jäspar, om
jag lyckas träffa munnen och inte peta ut ett öga. Pyttsan, jag får vara glad om jag kan halvsitta,
i stället för halvligga." Hur som helst trevlig var han. Och jag hade massor av frågor framöver.
Klockan 10 kom Nora. Hon jobbade natt, ensam. Eftersom jag behövde hjälp av två stycken för att
lägga mig, var jag tvungen att lägga mig innan "dagen" gick hem.
Nora och Mona fick mig i säng.
Till början
Slut för tilfället. Jag hoppas få inspiration att fortsätta.
|